JAG ÄR EN HJÄLTE – ELLER INTE ??

”Jag är en sån som helst inte vill äta medicin”
Jag tänker tillbaka på tiden då jag själv var likadan. Då jag kände mig duktig om jag inte tog någon medicin för min svåra, handikappande migrän. Det var nog bättre att det gick över av sig självt, tänkte jag.

Jag minns också när jag fått mitt första recept på förebyggande medicin men inte löste ut det. Och hur anfallen blev allt intensivare. Och kom oftare för att jag till slut skulle hamna i ett kroniskt tillstånd. Jag visste inte att sjukdomen kunde bli sämre om jag inte behandlade den. Men jag var ju ändå duktig för några mediciner tog jag i alla fall inte. Vilken hjälte jag var! Kanske jag kunde få en gata uppkallad efter mig? Eller hamna på ett frimärke?

Tänk om jag då vetat det jag vet idag……..Tänk om jag redan då förstått att jag faktiskt kunde bli bättre, om än inte botad, och att det krävdes rätt hjälp, långvarig behandling, tålamod och min egna insats. Och att det arbetet skulle bli, än så länge, livslångt. Tänk om jag bara hade vetat…….då skulle jag startat med allt så många år tidigare.

”Jag är en sån som helst inte vill äta medicin” upprepar patienten i andra luren. Jag hade Hortons anfall för ca 20 år sen men nu har de kommit tillbaka för 2 år sedan. Jaha, svarar jag, för två år sedan? Vad gör du när du får dina anfall då, frågar jag? Jag har Imigran, svarar mannen. Men jag vaknar varje natt med smärtor och har gjort det i två år. Jag tänkte jag kunde få komma till er, fortsätter han.

-Har du inte fått någon förebyggande medicin? Jodå, jag har fått något som heter Isoptin. Så bra, säger jag och hör efter vilka doser han har och funderar lite över varför han inte fått effekt och frågar: Hur länge har du ätit denna dos? Nja, jag fick de här tabletterna för länge sen men började med dem för 3 dagar sedan men de har inte hjälpt…….Ja, jag vill ju helst inte äta dem, fortsätter han.

Jag informerar om att han är välkommen till oss men att hans läkare gjort allting rätt så här långt och att det behövs längre tid för att göra en utvärdering av hans medicin. Men att det krävs att han tar den medicin han fått ordinerat, i annat fall kommer de inte att hjälpa.

Vad är det som gör att vi plågar oss när det finns hjälp att få? När hjälpen till och med ligger där i medicinskåpet, i hemmet?  Vilka insikter och vilken information saknas inom sjukvården och hos dig som patient då du tackar nej till förebyggande behandling? Får du information om att t ex migrän är en sjukdom som kan försämras om den inte behandlas och kan övergå till ett kroniskt tillstånd som inte bara är besvärligare, utan också svårare, men inte omöjligt, att behandla?

Du blir inte hjälte för att du ”Är en sån som helst inte vill äta medicin”. och nej, ingen gata kommer uppkallas efter dig. Det enda du får är troligen en försämring i din sjukdom. Din doktor ska överväga förebyggande medicin om du under en 3 månaders period det senaste året haft >3 anfall/månad. Lyssna på det din läkare föreslår och var inte orolig att prova. Det värsta som kan inträffa är eventuella biverkningar, och – då pratar du med ditt huvudvärksteam och så får ni tillsammans komma överens om att kanske justera dosen eller byta till annan sort. Svårare än så behöver det inte vara. Det finns inte längre någon anledning att lida mer än du redan gjort.

Det är min övertygelse att du som har för mycket och för ofta ont i huvudet

har en längtan och en strävan efter att få lindring och nå en ökad livskvalité.

Det här riktar sig i första hand till dig som är i ett stadie där sjukdomen är på väg att accelerera och då du känner dig tveksam till att starta med förebyggande läkemedel som din läkare kan ha föreslagit. Jag väntar ett tag till, kanske du tänker? Frågan du bör ställa dig är vad du vill vänta på? Det är sällsynt att en huvudvärkssjukdom som börjat accelerera plötsligt går tillbaka av sig själv. Än sällsyntare är det att tiden börjar gå baklänges. Det enda du gör är att slösa bort värdefull tid av ditt liv, under tiden som du lider, troligen i onödan. Så vänta inte – du har ingenting att förlora. Ingenting alls.

Monicha Norén/Leg Sjuksköterska, Migränkliniken Värnamo